7. ”Kafka hade inte heller så roligt”

På kvällen låg Eli i sin säng och tänkte på allt som hänt idag.
Han fick ingen ordning på tankarna, han kände sig bara totalt förvirrad, så han tog fram sin iPod och lyssnade på musik istället.
Dörren låstes upp och syster Otis ställde sig vid hans säng. Hon lyste med en ficklampa.
Eli knep ihop ögonen och låg så stilla han kunde. Han vågade knappt andas.
Om syster Otis trodde att han sov skulle hon lämna honom ifred och han skulle slippa en spruta i natt.

Eli kände en liten kall hand på sin arm. Han drog ut hörsnäckorna ur öronen och lyssnade efter ljud.

Han hörde ett förskrämt pip och snabba tassande barfotasteg över golvet.
En röst hördes från andra sidan rummet:
”Jag är här borta, Millie.”
Eli satte sig upp och tände sänglampan.
Sedan var det nära att han skrikit högt.
I sängen mittemot hans satt Dylan och en liten blond flicka.
”Hej!” sa Dylan.
”Vad gör du här?” stammade Eli.
”Vi bor här.” svarade Dylan.
En sko flög genom rummet och slog i väggen.
Dylan reste sig och gick argt fram till Joey.
Hon bar en svart T-shirt som räckte ända ner till knäna på henne. Den vita texten löd:

Kafka hade inte heller så roligt

”Joey! Sluta kasta saker! Det hörs ju!” väste Dylan.
Eli vände på huvudet och såg på Joey som satt i sängen som stod med huvudändan mot hans egen säng.
”Jag har ju sagt att det här är mitt rum!” sa Joey trumpet.
”Lägg av Joey!” fräste Dylan.
Den lilla flickan snyftade till. Dylan gick tillbaka till sin säng och kramade om henne.
”Det är okej, Millie. Du vet ju att Joey blir lite arg ibland. Det är inget farligt.”
Dylan log mot Eli.
”Millie trodde att det var jag som låg där.” Hon pekade på Elis säng. ”Det var därför hon gick till dig. Jag hade den sängen förut.”
”Men tänk om syster Otis sett er!” utbrast Eli nervöst. ”Hon hade blivit vansinnig!”
Dylan satte fingret över sina läppar.
”Skrik inte, då kommer hon definitivt att komma tillbaka! Och släck lampan, det syns utifrån.”
Dylan pekade på det lilla metallnät-försedda fönstret i dörren.
Eli skyndade sig att släcka lampan.
”Hur kom ni in?” frågade han.
”Gissa tre gånger.” sa Dylan.
Eli hörde att det fanns fniss i hennes röst.
”Nej… jag orkar inte med några gissningslekar ikväll!” stönade Eli.
Han drog täcket över huvudet och satte i hörlurarna igen. Sedan försökte han tvinga sig själv att sova.
Eli kände hur någon petade på honom. Suckande tände han lampan, drog ut hörlurarna och tittade upp.
Det var Joey.
”Berätta en historia eller nåt.” bad pojken.
”Nej, vi ska sova.” sa Eli och släckte lampan.
”Du är ju inget kul.” gnällde Joey surt. ”Jag har tråkigt.”
Eli skrattade för sig själv när han hörde Dylan mumla:
”Kafka hade inte heller så jävla roligt. Sov nu.”