1. Nattliga ljud

Någonting dunsade mot golvet. Ljudet av en studsande boll mot linoleum.
Eli såg sig om i rummet, men han såg ingen.
Föremålet rullades över golvet, slog hårt emot dörren och rullade sedan tillbaka.
Det stannade nedanför Elis säng.
Eli lade sig på mage nära sängkanten för att se efter vad det var som hade åstadkommit ljudet. Han sträckte ner armen.
För ett hemskt ögonblick fick han för sig att det låg någonting under sängen, någonting som när som helst skulle grabba tag i honom.
Han drog snabbt tillbaka armen.

Sedan låg han alldeles stilla och kände hur hjärtat dunkade som om det var på väg ut.
I ett par minuter låg han orörlig, sedan sade han åt sig själv att skärpa sig.
Han sträckte ner armen igen, väntade ett ögonblick…
När ingen slem best for ut från sin mörka vrå, plockade Eli upp föremålet.
Det var en röd gummiboll, av samma storlek som en tennisboll.
Var kom den ifrån…?

En ljusstrimma blev synlig borta vid dörren och syster Otis kom in i rummet.
Eli drog snabbt täcket över huvudet och låtsades sova.
Han höll andan ända tills han hörde syster Otis fotsteg röra sig mot dörren och han tittade inte upp förrän han hörde dörren stängas och låsas.

Eli såg på den röda bollen som han fortfarande höll i. Han hade aldrig sett den förut.

Vems boll var det?

Utanför, vid sköterskornas reception hördes ett högt skrammel. Det lät som en metallbricka full med instrument föll i golvet.

Sedan hördes upprörda röster.
”Men Neil! Plocka upp det där! Och glöm inte att desinfektera instrumenten!”
”Förlåt så mycket… ska plocka upp… genast!”
Den stackars vårdaren fick skäll av syster Otis igen.
Inte undra på att Neil har så lätt för att bli ett nervvrak… tänkte Eli.

Eli lade bollen vid fotändan av sängen och lade sig ner för att försöka sova lite.
Han hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden förrän han hörde konstiga ljud igen.
Den här gången lät det som om någon möblerade om. Det gnisslade och skrapade.
Vad var det som pågick här egentligen…?
Eli orkade inte se efter vad som pågick. Han visste inte ens om han ville se efter.
Istället tog han fram sin iPod som han gömt under kudden och satte i hörlurarna.
Han hade fått nog av oljud för i natt.

2. En besynnerlig upptäckt

Eli vaknade redan klockan sex nästa morgon.
En av sängarna hade flyttats, så att den nu stod med huvudändan mot huvudändan på hans egen säng.
Skrivbordet med tillhörande stol hade flyttats fram till fönstret.
Nu hade han fått en förklaring till de underliga gnisslade och skrapade ljuden.
Men vem har varit här och möblerat om - mitt i natten…? tänkte Eli.

Syster Otis undrade samma sak när hon kom in för att väcka honom lite senare.
Hon spände blicken i Eli.
”Har du varit uppe i natt, pojk...?”
Eli skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte.”
Syster Otis såg skeptisk ut.
”Jag svär!” försäkrade Eli.
”Du har väl gått i sömnen igen.” suckade syster Otis.
Hon undersökte hans underarmar efter skär- och rivmärken.
”Inga färska. Du kanske börjar bli bättre, Eli.”
Eli suckade.
Han hade många gånger försökt förklara för personalen på Blue Creek Hill att han inte skar eller rev sig själv.
Men det var aldrig någon som trodde honom.

Plötsligt mindes Eli den röda bollen. Han såg mot fotändan på sängen.
Bollen var borta.

3. Ett påfrestande möte

*
Eli tog sin frukostbricka och satte sig på sin plats vid bordet. Han sköt undan den otäcka grötskålen och tog upp sin smörgås istället.
Han skulle just ta en tugga av smörgåsen när han kände att han var iakttagen av någon på andra sidan bordet.
Han tittade upp och såg att en kille glodde på honom. Det var en av Elis fiender.
”Hey, zombie boy, har du varit på några nattliga promenader på sistone?”
Eli svarade inte.
”Jag frågade dig nåt. Hör du illa?”
Killen sparkade på Elis stolsben.
”Zombie boy, svara mig! Var du ute på nattpromenad?”
”Håll käften!” fräste Eli.
”Eller var du för upptagen med att pinka i sängen?” hånlog fienden.
Plötsligt vrålade killen av smärta och tog sig åt bakhuvudet.
”Vem fan kastar äpplen på mig?!”
Mycket riktigt: det låg ett rött äpple nedanför killens stol.
Han tog upp frukten och kastade den på en kille längre bort.
I sin tur tog den killen upp gröt från sin skål och kastade den kletiga klumpen på en av de andra ungdomarna.
Sedan startade ett matkrig utan dess like. Barn och ungdomar skrek; några av glädje över att få en anledning att kasta mat på sina kompisar, andra skrek av ilska och äckel.
I uppståndelsen passade Eli på att smita från matsalen.
Han tog sin smörgås med jordnöts-smör och gick upp till sitt rum.
Han ville för en gång skull äta sin frukost i lugn och ro. Det hände inte ofta vid Blue Creek Hills måltider, det uppstod alltid bråk på något hörn nere i matsalen.

Eli flämtade till och höll på att tappa sin smörgås i ren förskräckelse när han kom in på sitt rum.
Han var inte ensam.
Det satt någon på stolen vid skrivbordet. En tjej i hans egen ålder.
Eli hade aldrig sett henne förr.

Tjejen var klädd i grå byxor med stora fickor och en svart T-shirt med vit text.

I'm only wearing black until

they make something darker

Hennes hår var mörkt, nästan svart, och hennes lugg räckte ända ner till ögonen. Hon var ganska smal och ansiktet var blekt.
”Hej.” sa hon glatt.
Eli bara stirrade på henne.
”Brukar man inte säga god morgon?” sa tjejen.
”Vem är du? Och vad gör du här?” frågade Eli.
”Vad är det här?” sa hon. ”Tjugo frågor…?”
”Tjejer bor i andra änden av korridoren.” upplyste Eli.
”Kul för dom.” sa tjejen.
”Vad gör du här?” frågade Eli.
”Jag bor här.” svarade tjejen. ”Ska du äta den där?”
Utan att vänta på svar gick hon fram till Eli och tog hans smörgås ifrån honom. Sedan satte hon sig nonchalant på skrivbordet.
”Vad menar du med att du bor här?” sa Eli förvirrat.
”Bor, kamperar, kvartar, residerar.” svarade tjejen.
”Tjejer får inte bo i den här korridoren!”
”Nähä, vad ska jag göra åt det…?” mumlade tjejen, med munnen full av jordnötssmör-smörgås.
”Ge tillbaka min macka!” sa Eli, i brist på bättre svar.
Han slet smörgåsen ur handen på henne.
”Akta!” ropade tjejen.
”Vad är det nu?” morrade Eli.
”Du kan tjejbaciller.” flinade tjejen.
Eli sjönk ner på sin säng.
”Jag hatar mitt liv…” stönade han.
Tjejen bara log mot honom.
Eli blängde på henne.
Vem är hon…? tänkte han.
*

4. ”Du är ju inte riktigt klok!”

Den nervige vårdaren Neil kom in i rummet.
Han verkade extra nervös idag. Syster Otis hade nog skrikit på honom igen.
”Neil, får tjejer bo i den här korridoren nu?” frågade Eli.
Neil spärrade upp ögonen.
”Flickor? I denna korridoren? Nej, Eli, det vet du mycket väl att de inte får. Inga pojkar och flickor tillsammans. Såna är reglerna.”
Eli gav tjejen en vad-var-det-jag-sa-min.
Tjejen bara flinade och hoppade ner från skrivbordet.
Hon tog upp en tjock bok, höll den högt och släppte den.

Neil reagerade knappt, men Eli höll på att hoppa ur skinnet när boken landade på golvet.
”Fan! Vad håller du på med...?! Ska du ge honom en hjärtattack?!” skrek han.
Tjejen såg forskande på Neil.
”Han ser inte ut att ha fått en hjärtattack. Du däremot…” flinade hon.
”Du är ju inte riktigt klok!” fräste Eli.
Neil spärrade upp ögonen ännu mer.
”Hjärtattack? Vem är inte klok?”
”Nej, jag sa till…” började Eli. ”Vänta lite… Neil, hörde du inte…?”
”Jag hörde dig skrika om hjärtattack och nån som inte är klok." sa Neil. "Eli, mår du riktigt bra…?”
”Jag vet inte...” sa Eli.

Neil plockade upp boken.

"Eli, du vet hur arg syster Otis blir om ni stökar till. Böcker ska inte ligga på golvet."

”Jag behöver nog lite luft.” stammade Eli.
Han gick ut ur rummet.

Inte förrän han kom till den stora ytterdörren märkte Eli att tjejen gick bakom honom.
Han hoppade till.
”Fan vad du smyger! Ska du följa efter mig resten av dagen?”
”Ja, jag hade tänkt det.” sa tjejen lugnt.
”Jag vill vara i fred.” sa Eli. ”Jag är trött och orkar inte ha en massa tjattrande tjejer efter mig!”
Tjejen såg sig om.
”Massor med tjejer?” flinade hon. ”Jag är bara en.”
Eli himlade med ögonen.
Han sköt upp den tunga dörren och gick ut på trappan.
Tjejen ställde sig nära honom.
”Varför är du trött? Har du sovit dåligt?”
Eli suckade tungt.
”Om du nu nödvändigtvis måste veta…”
”Ja, det måste jag. Väldigt nödvändigt.” avbröt tjejen.
Eli gav henne en mordisk blick.
”Det var någon som studsade med en boll inne hos mig - mitt i natten!”
”Jobbigt.” sa tjejen.
”Och sen var det nån idiot som möblerade om!” fortsatte Eli.
Tjejen nickade medlidsamt.
”Ännu jobbigare.”
”Jag vet!” nästan vrålade Eli. ”Kan jag få vara i fred nu?”
”Du sa något en boll…?” sa tjejen med intresserat tonfall.
”Ja, en boll!” skrek Eli. ”Du vet, en sån där rund, studsig sak!”
Tjejen körde ner handen i en av sina stora byxfickor.
”Menar du... en sån här?”
Eli stirrade. Han trodde inte sina ögon.
På tjejens handflata låg den röda bollen.

5. Nya vänskapsband

”Var har du hittat bollen?” frågade Eli.
”I korridoren.” svarade tjejen.
Eli skakade på huvudet.
”Försök inte, den låg i mitt rum i natt. Hur kom du in?”
”Jag var inte i ditt rum i natt.” sa tjejen.
”Och det vill du att jag ska tro på?”
”Tro vad du vill.” sa tjejen lugnt. ”Men jag ljuger aldrig. Nästan.”
”Men nån var inne i mitt rum!” skrek Eli.
”Jo, du sa det. Men det var inte jag.”
”Så det var nån annan…?” Eli såg skeptiskt på tjejen.
Tjejen nickade.
”Vem då?”
Tjejen ryckte på axlarna.
”Tomten, tandfén, påskharen?”
”Kul.” sa Eli. ”Verkligen kul.”
Sedan kom han att tänka på en sak.
”Mitt rum är låst på nätterna. Hur kan nån ha kommit in då?”
”Jag vet inte allt.” svarade tjejen. ”Så de låser in dig på nätterna?”
”Än sen då?” fräste Eli förolämpat.
”Så du är också en nattvandrare?”
”En vad…?” frågade Eli.
”Nattvandrare. Du går i sömnen.”
Eli nickade.
”Jag också. Mig låste de fast i sängen.” sa tjejen.
Hon höll upp armen och visade Eli ett ilsket rött märke som löpte kring hennes högra handled som ett permanent armband.
Eli såg att hon, precis som han själv, hade flera ärr efter skärsår och rivmärken på underarmarna.
Plötsligt rann alla irriterade känslor av Eli.
Han kände inget behov av att vara ifred längre.
Tjejen intresserade honom; hon var cool och faktiskt ganska rolig.
Och han kände sympati för henne. Det måste göra ont att bli fastlåst i sängen med handfängsel.
”Vänta lite… du sa låste. Låser de inte fast dig längre?”
Tjejen svarade inte.
Eli ville inte fråga henne igen, ifall ämnet gjorde henne ledsen.
”Jag heter Eli.” sa han och sträckte fram högerhanden mot tjejen. ”Eli Sawyer.”
Tjejen log och skakade hans hand.
”Jag är Dylan. Dylan Breslin.”
”Annorlunda namn på en tjej.” sa Eli.
”Tja, jag är en annorlunda tjej.” log Dylan.
Det har du rätt i, tänkte Eli.
”Förresten, om det inte är din boll och om du inte var i mitt rum i natt, vem var det då?”
”Förutom tomten, tandfén och påskharen.” tillade han med ett leende.
”Jag har mina aningar.” sa Dylan. ”Kom.”
”Vart ska vi?”
”Till floden.”
Eli stannade.
”Eh… vi får inte…”
”... gå ner till floden.” avslutade Dylan meningen. ”Nej, jag vet. Det är ganska mycket man inte får göra här. Kommer du eller inte?”
Eli såg sig om, försäkrade sig om att ingen såg dem.
”Okej, jag följer med till floden. Dylan, kan jag fråga en sak?”
”Visst. Vad?”
”Hur kommer det sig att Neil inte reagerade när du släppte boken i golvet förut? Jag menar, mannen är rädd för sin egen skugga, men han ryckte inte ens till...”
”Jag antar att han har blivit så van vid oljud att han liksom filtrerar bort en del.” sa Dylan. ”Han har ju jobbat här i evigheter. Och så är han så jäkla tankspridd, så han tänkte nog inte så mycket på det.”
”Mmm… jag antar du kan ha rätt.” sa Eli.
”Klart jag har!” sa Dylan självsäkert. ”Vill du ha?”
Hon sträckte fram ett tuggummi-paket mot honom.
”Jag knyckte det från sköterskorna.”
Eli rynkade ögonbrynen.
”Knyckte…? Varför gjorde du det?”
Dylan log.
”För att jag kunde.”

6. Joey

En pojke satt vid floden när Eli och Dylan kom dit. Eli uppskattade han han var 8-9 år.
Pojkens blonda hår stod upp i spretiga testar, hans runda ansikte var ovanligt blekt, med tanke på hur fin sommaren hade varit, och han var ganska smutsig.
Dylan gick fram till pojken.
”Här är din boll, Joey.”
”Tack.” sa Joey.
Han tog sin röda boll utan att titta upp på Dylan.
”Håll reda på den nu.” sa Dylan. ”Och håll inte på att studsa med den på nätterna, du stör folk. Okej?”
Joey nickade.
”Och Joey; inga mer nattliga… turer, okej?”
”Okej Dylan.” sa Joey.
”Bra.” sa Dylan. ”Joey, det här är Eli. Han bor i rum nittiosju.”
”Hej.” sa Eli.
”Hej.” sa Joey. Han vände sig till Dylan. ”Rum nittiosju? Mitt rum?”
”Ditt gamla rum.” förtydligade Dylan.
”Bor inte småbarnen på andra våningen?” frågade Eli.
”Vem kallar du småunge?!” morrade Joey. ”Först snor du mitt rum och sen kallar du mig småunge...!”
Joey såg ut som han var redo att kasta sig över Eli.
”Lugna ner dig!” sa Dylan. ”Ingen har snott nånting! Här, ta ett tuggummi.”
Joey slet åt sig tuggummipaketet och tryckte in två tuggummin i munnen.
Dylan såg urskuldande på Eli.
”Sorry.” viskade hon.
”Det gör inget.” sa Eli.
”Det är bara det att Joey bodde i rum nittiosju förut, så han är lite obsessiv när det gäller det rummet och han är lite arg på hela världen.”
”Vem kan klandra honom, vi bor inte precis i paradiset.” sa Eli.
”Nej.” sa Dylan. ”Eli, jag tror jag vet vem som möblerade om i ditt rum i natt.”

"Gör du?" sa Eli. "Vem då?"
Dylan nickade mot Joey.
Eli såg misstroget på Joey och sedan på Dylan.
”Dylan, menar du att han var inne i mitt rum i natt…?”
”Han vill ha rummet på ett visst sätt.” sa Dylan.
”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…” stönade Eli.
Han försökte komma på om det var Dylan och Joey som var galna - eller han själv.
Funderingarna började ge honom huvudvärk.
”Dylan, du driver med mig! Ingen kan komma in genom en låst dörr!”
”D, har du berättat för honom...?” frågade Joey.
”Inte än.” sa Dylan.
”Berättat vad?” frågade Eli. ”Kan nån vara vänlig att berätta vad som pågår här!”
”Du kommer på det.” sa Dylan. ”Så småningom.”

7. ”Kafka hade inte heller så roligt”

På kvällen låg Eli i sin säng och tänkte på allt som hänt idag.
Han fick ingen ordning på tankarna, han kände sig bara totalt förvirrad, så han tog fram sin iPod och lyssnade på musik istället.
Dörren låstes upp och syster Otis ställde sig vid hans säng. Hon lyste med en ficklampa.
Eli knep ihop ögonen och låg så stilla han kunde. Han vågade knappt andas.
Om syster Otis trodde att han sov skulle hon lämna honom ifred och han skulle slippa en spruta i natt.

Eli kände en liten kall hand på sin arm. Han drog ut hörsnäckorna ur öronen och lyssnade efter ljud.

Han hörde ett förskrämt pip och snabba tassande barfotasteg över golvet.
En röst hördes från andra sidan rummet:
”Jag är här borta, Millie.”
Eli satte sig upp och tände sänglampan.
Sedan var det nära att han skrikit högt.
I sängen mittemot hans satt Dylan och en liten blond flicka.
”Hej!” sa Dylan.
”Vad gör du här?” stammade Eli.
”Vi bor här.” svarade Dylan.
En sko flög genom rummet och slog i väggen.
Dylan reste sig och gick argt fram till Joey.
Hon bar en svart T-shirt som räckte ända ner till knäna på henne. Den vita texten löd:

Kafka hade inte heller så roligt

”Joey! Sluta kasta saker! Det hörs ju!” väste Dylan.
Eli vände på huvudet och såg på Joey som satt i sängen som stod med huvudändan mot hans egen säng.
”Jag har ju sagt att det här är mitt rum!” sa Joey trumpet.
”Lägg av Joey!” fräste Dylan.
Den lilla flickan snyftade till. Dylan gick tillbaka till sin säng och kramade om henne.
”Det är okej, Millie. Du vet ju att Joey blir lite arg ibland. Det är inget farligt.”
Dylan log mot Eli.
”Millie trodde att det var jag som låg där.” Hon pekade på Elis säng. ”Det var därför hon gick till dig. Jag hade den sängen förut.”
”Men tänk om syster Otis sett er!” utbrast Eli nervöst. ”Hon hade blivit vansinnig!”
Dylan satte fingret över sina läppar.
”Skrik inte, då kommer hon definitivt att komma tillbaka! Och släck lampan, det syns utifrån.”
Dylan pekade på det lilla metallnät-försedda fönstret i dörren.
Eli skyndade sig att släcka lampan.
”Hur kom ni in?” frågade han.
”Gissa tre gånger.” sa Dylan.
Eli hörde att det fanns fniss i hennes röst.
”Nej… jag orkar inte med några gissningslekar ikväll!” stönade Eli.
Han drog täcket över huvudet och satte i hörlurarna igen. Sedan försökte han tvinga sig själv att sova.
Eli kände hur någon petade på honom. Suckande tände han lampan, drog ut hörlurarna och tittade upp.
Det var Joey.
”Berätta en historia eller nåt.” bad pojken.
”Nej, vi ska sova.” sa Eli och släckte lampan.
”Du är ju inget kul.” gnällde Joey surt. ”Jag har tråkigt.”
Eli skrattade för sig själv när han hörde Dylan mumla:
”Kafka hade inte heller så jävla roligt. Sov nu.”

8. Annorlunda vänner

Eli kom att tänka på en sak.

”Dylan, igår kväll sa du att det var nåt jag skulle komma på så småningom.”
Dylan nickade.
”Vad menade du med det?” undrade Eli.
”Känn på min puls.” sa Dylan.
Eli tvekade.
”Jag ber dig inte att gifta dig med mig!” skrattade Dylan. ”Känn på min puls bara.”
Eli rodnade, men han satte tummen mot Dylans handled och kände efter pulsen.
”Konstigt…” mumlade han. ”Jag känner ingen puls.”
”Exakt.” sa Dylan.
”Vad då ‘exakt’…?” sa Eli förbryllat.
Joey himlade sig och skakade på huvudet.
”Dylan, han snappar inte...”
”Eli, du har gåvan.” sa Dylan.
”Du menar att jag kan se saker ingen annan ser…?” sa Eli. ”Det har jag kunnat sen jag var liten.”
Dylan nickade.
”Du är precis som jag var. Det är därför vi är här, i sjukhusflygeln.”
”Var…?” sa Eli. ”Vänta lite… Dylan, menar du att... du… att ni är…?”
Dylan nickade igen. Hon såg på Joey och Millie och gjorde en triumferande gest mot Eli.
”I think he's got it !” jublade hon.
Eli skrattade när han kände igen citatet. Dylan hade bytt ut she mot he, men Eli visste att det var från musikalen My Fair Lady.
Joey, Millie och Dylan skrattade också.
Millie och Joey hoppade upp och ner i sängen och sjöng:
I think he's got it! I think he's got it!
Sedan föll de ner i en hög och fnissade.

Millie viskade något till Dylan och såg bort på Eli.
”Säg det själv.” sa Dylan till Millie.
Millie skakade på huvudet och slog blygt ner blicken.
”Vad sa hon?” undrade Eli.
”Hon säger att du är söt.” sa Dylan.
Joey retade Millie genom att göra ljudliga pussljud i luften.
Millie slog sin plysch-flodhäst i huvudet på honom.
”Hjälp! Hippo attackerar!” skrek Joey och låtsades bli rädd.
Dylan och Eli skrattade.
Millie glömde bort sin blyghet. Hon kröp tätt intill Eli.
”Jag gillar dig.” sa hon. ”Du är söt och snäll.”
”Tack Millie.” sa Eli. ”Det är du med.”
Millie såg busigt på honom.
”Eli, är du kittlig?”
”Tänk inte ens tanken…” sa Eli.
Men i nästa sekund blev han attackerad av Millie, Joey och Dylan.

Plötsligt blev Dylan allvarlig.
De slutade kittla Eli. Joey, Millie och Eli såg tysta på Dylan.
”Vad är det?” frågade Eli.
Dylan såg Eli djupt i ögonen.
”Är du redo för sanningen?” frågade hon.
”Ja, jag tror det.” sa Eli.
”Okej, bra. Håll mina händer och blunda.” sa Dylan.
Eli tvekade.
”Var inte rädd.” sa Dylan. ”Inget ont kommer att hända dig. Jag ska ta med dig på en liten resa bara.”
”Resa? Vart då?” undrade Eli.
”Till mitt förflutna.” sa Dylan.

9. Sanningen om Dylan’s förflutna

*
”Släpp inte taget om mig.” sa Dylan.
Hon sträckte fram båda händerna mot Eli.
”Okej.” sa Eli.
Han drog ett djupt andetag. Sedan fattade han Dylans kalla händer och blundade.
Allt började snurra.
Sedan kändes det som om de flöt genom luften.

”Du kan öppna ögonen nu.” viskade Dylan när de flutit ett tag.
Eli öppnade ögonen och blinkade förvånat.
Det var inte natt längre, utan fullt dagsljus. Och han befann sig inte på Blue Creek Hill, utan vid ett staket utanför ett slitet hus, i en främmande stad.
”Dylan, var är vi?” frågade han.
Men Dylan syntes inte till.
”Dylan…? Var är du?”
Inget svar.
Eli såg sig omkring.
Han fick syn på en vit gammal skylt som presenterade stadens namn:
Mudwater

Mudwater hade han hört talas om. Det var en liten stad några mil från Blue Creek. En stad som ingen hade något gott att säga om.
På en annan skylt läste Eli gatans namn:

Medea Road

När Eli läste på brevlådan till Medea Road nummer 714 hajade han till.
G. Breslin

”Breslin... Det är Dylans hus!” sa han högt för sig själv.

Ytterdörren till Breslins hus svängde plötsligt upp på vid gavel, med ett svagt gnisslande ljud.
Eli gick tveksamt in i huset.
Han visste inte vad som fick honom att göra det. Kanske var det någon kraft som styrde honom?
Bara ingen ser mig, tänkte han.
Hur skulle han då förklara att han gått in i huset?
Han hörde en arg kvinnas röst från köket. Det var en ensidig konversation, som om någon pratade i telefonen.

Vad tycker du jag ska göra Bill? Va!
Nej, hon vägrar ju! Hon rymmer bara därifrån!
Jag orkar inte med det här längre!
Vad då ”kan inte komma nu”?!
Bill Breslin, sluta knulla den där horan och kom hit och hämta din jävla unge nu!
Detta är din sista chans!

Eli kände hur mycket han ogillade den här kvinnan. Kunde det vara Dylans mamma som var så otrevlig och vulgär?
Kvinnan kom ut ur köket.
Eli höll förskräckt andan och tryckte sig mot ytterkläderna.
Men kvinnan såg honom inte - som tur var. Hon verkade för upptagen med sig själv och sina tankar.
Hon öppnade en byrålåda och tog fram någonting.
Sedan gick hon in i ett av rummen.
Eli kände hur en osynlig kraft knuffade in honom i rummet.
Det var ett litet sovrum. De svarta gardinerna var fördragna. I sängen låg någon och sov djupt.
Det var en tjej med mörkt hår.
Dylan.
Kvinnan gick fram till sängen och lutade sig över Dylan.
Eli stelnade till när han såg att det kvinnan höll i handen var en pistol. Han flämtade och hans hjärta bankade så hårt att det gjorde ont.
Kvinnan satte pistolen mot Dylans bakhuvud och tryckte av.

”NEEEEJ!!!” vrålade Eli.
Han sjönk ner på golvet, lutade pannan mot sina uppdragna knän och höll armarna om huvudet.
”Dylan... nej... nej... nej...” snyftade han.


”Öppna ögonen. Eli, öppna ögonen!”
Dylan skakade om honom.
Tårarna rann nedför Elis kinder.
”Eli, öppna ögonen.” viskade Dylan mjukt.
Eli öppnade ögonen.
Han såg att de var tillbaka i rum 97.
”Nu vet du hur jag dog.” sa Dylan.
Eli bara grät.
Dylan höll om honom.
Millie och Joey kröp också upp i sängen och kramade om honom.
De satt så ända tills morgonrodnadens gudinna värmde upp höstmorgonen med sina solstrålar.
*

10. Morgon-besök

*
Eli kände sig helt slut nästa morgon. Han struntade i att gå ner till matsalen för att äta frukost.
Föreståndarinnan, Mrs. Manning, kom upp och tittade till honom.
”Mår du inte bra vännen?” frågade hon.
Hon strök håret ur ansiktet på honom och kände på hans panna.
”Har du feber?”
”Hade lite mardrömmar i natt bara.” svarade Eli.
På sätt och vis var det ju sant.
Resan till Dylans förflutna hade varit en levande mardröm.
”Men usch vad kallt det är här inne!” utbrast Mrs. Manning.
Eli sneglade bort mot Dylans säng. Där låg Dylan och Millie och sov djupt. Joey sov i sin säng.
Eli hoppades att Mrs. Mannings röst inte skulle väcka dem.
”Stanna i sängen idag. Och håll dig varm så att du inte förkyler dig.” sa Mrs. Manning.
”Okej.” sa Eli.
”Ska jag be nån komma upp med frukost till dig?” frågade Mrs. Manning.
”Nej tack. Jag klarar mig.” sa Eli.
Mrs. Manning var jättesnäll, men nu ville Eli bara att hon skulle gå.

När hon gick andades Eli ut. Men i nästa sekund öppnades dörren igen och en sköterska kom in till honom.
Sköterskan kände honom också på pannan.
”Du har inte feber.” sa sköterskan och log.
”Nej.” suckade Eli.
Snälla gå ut nu, tänkte han.
”Jag ska kolla så att dina halsmandlar inte är svullna.” sa sköterskan och började känna på hans hals.
”Jag mår bra!” sa Eli och drog täcket över huvudet.
Till sin lättnad hörde han hur sköterskan lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
Sedan hörde han en gäspning och en liten tunn röst:
”Han sover.” sa Millie.
Eli tittade upp.
”Nej, jag är vaken.” sa han och log mot den lilla flickan.
”Han är vaken.” sa Millie till Dylan.
Dylan satte sig upp.
”Dylan, om du orkar skulle jag vilja höra mer om ditt liv.” sa Eli försiktigt. ”Om du vill berätta alltså.”
Dylan nickade.
”Jag kan berätta mer om du vill. Men mitt liv var ingen dans på regnbågar och rosor precis.”
Eli log lite åt den något udda formuleringen.
”Nej, men det visste jag redan.” sa han.
Dylan log mot honom.
”Då så. Då berättar jag väl mer då.”
*

11. Dylan berättar mer

”Min mamma heter Glenda.” berättade Dylan. ”Det betyder ren och god på walesiska.”
Hon skrattade glädjelöst.
”Snacka om att ha fel namn, va?”
Eli nickade instämmande.
”Pappa heter Bill.” fortsatte Dylan. ”Han flyttade. Klok man.”
”Varför tog han inte dig med sig...?” undrade Eli försiktigt.
Dylan skakade på huvudet.
”Glenda hotade att skjuta av honom kuken om han gjorde det.”
Eli flämtade till.
”Jag vet. Charmig kvinna, va?” sa Dylan. ”Och jag antar att karlar är rädda om sina 'familjejuveler', så Bill stack - utan mig.”
”Du behöver inte berätta mer, om du inte vill.” sa Eli.
”Det är okej, Eli.” sa Dylan. ”Glenda placerade mig här på BC Hill för flera år sedan, för hon stod inte ut med en unge som har nattskräck, kissar i sängen och går i sömnen.”
Nattskräck, sängvätare och sömngångare… precis som jag, tänkte Eli.
Som om Dylan läst hans tankar, sade hon:
”Mmm, som du.”

Men till skillnad från Dylan fanns det någon i Elis liv som slogs för att han skulle få komma hem.
Eli visste att hans storasyster skulle göra vad som helst för honom.
Det var personalen som tyckte att han var för sjuk för att kunna åka hem.

De låste hellre in honom och gav honom sprutor med Benzodiazepine 1 för att hålla honom i shack.

”Ibland funderar jag på att rymma.” sa Eli.
Dylan nickade förstående.
”Jag rymde ofta härifrån och det gjorde ingen gladare precis.” sa hon.
”Berätta mer.” sa Eli.
Han hoppades att han inte lät taktlös eller framfusig, men han var så hänförd - och förskräckt - av Dylans historia.
”Det hände för tre år sen, på hösten 2005.” fortsatte Dylan. ”Jag var hemma på permission. Bill hade lovat att han skulle ta med mig på en resa. En hel vecka skulle vi vara borta. Som du vet är det jättesvårt att få så lång permis här.”
Eli nickade.
”Hursomhelst så kom han aldrig. Han hade träffat en ny kvinna och tydligen var hon mer intressant än hans egen dotter, så han sket i mig.”
Dylan började gå av och an över golvet.
”Han svek mig! Fast han visste hur jag hade det! Mamma hade lovat oss flera gånger att hon skulle ta itu med mig på sitt eget sätt för att jag var så jobbig - och den helgen gjorde hon det…!”
Dylan började gråta.
Eli gick fram och höll om henne.
Han struntade i att det kändes som att sjunka ner i ett iskallt bad.
För honom var Dylan inte bara en spökflicka - hon var hans bästa vän.
Hans enda vän.

¹ Benzodiazepine är lugnande och ångestdämpande

12. Efterforskningar

*
Åtta dagar hade gått sedan Eli gjorde resan till Dylans förflutna.
Eli fick ont i magen när han tänkte på Dylans brutala död och han kände ett vitglödgat hat gentemot hennes mor som hade dödat henne.
Joey hade blivit argare och tänkte nästan bara på hämnd.
Eli kunde inte låta bli att undra vad som hänt med Joey och Millie, nu när han förstod att de också måste vara spökbarn. Men han ville inte fråga Joey och Millie om det, de var så små och känsliga. Och han ville inte fråga Dylan, han tyckte att hon behövde hämta sig efter att ha berättat sin fruktansvärda sanning.
Efter lunchen bestämde han sig för att gå till barnhemmets bibliotek. Där kanske han kunde finna information om hur Joey och Millie dött.

Utanför matsalen stoppades han av en kille och två tjejer.
Först stelnade Eli till och blev vaksam, men han slappnade av när han såg att det bara var Paul, Emma och Chrissie.
De var helt ofarliga.
Paul frågade om Eli ville följa med ut och spela basket, men Eli tackade nej och sade att han skulle till biblioteket.
”Vi ses senare.” sa Paul.

Emma och Chrissie följde med honom till biblioteket.
”Eli, kan inte du läsa några dikter eller nåt för oss?” bad Emma.
”Nej, jag ska kolla några saker.” sa Eli.
”Snääääälla…!” sa Chrissie och tog hans hand.
”Nej, jag måste göra det här nu. Det är viktigt.”

När han satt vid en av datorerna kom Chrissie och Emma fram till honom.
Chrissie ställde sig nära honom och blåste honom i nacken.
Chrissie och Emma fnissade.
”Snälla, jag försöker koncentrera mig.” sa Eli.
Han hade varken tid eller lust att umgås med retsamma, busiga tjejer just nu.
Tanken på vad han skulle kunna finna om Millies och Joeys död gjorde honom ängslig och spänd.
Han började söka efter artiklar i bibliotekets databas.
Men efter en halvtimme gav han upp. Det fanns inget av intresse att finna.
Han suckade.
Då kände han att Dylan stod bakom honom.
”Möt mig vid floden.” viskade hon.
”Varför viskar du?” viskade Eli.
”Jo, för om jag viskar så viskar du.” sa Dylan snusförnuftigt. ”Pratar du högt kan folk tro att du är lite… koko.”
Hon flinade och knackade sig i tinningen.
Eli kunde inte låta bli att le.
”Det tror de redan att jag är.”
Han reste sig och följde efter Dylan ner till floden.
*

13. Berättelser vid floden

*
”Här kan vi vara ifred.” sa Dylan. ”Jag tänkte berätta om Joey och Millie.”
”Måste vi göra en sån där resa…?” frågade Eli.
Han kände att han inte skulle orka se två dödsfall till.
”Nej, inte om du inte vill.” sa Dylan. ”Jag kan berätta kortfattat. De förtjänar långa berättelser, men du har redan följt med till mitt förflutna och du varit med om så mycket annat hemskt.”
Eli nickade.
”Joey dog först - före Millie och mig.” berättade Dylan ”Han blev påkörd av en bil. Smitningsolycka. Man vet inte vem som gjorde det. Joey dog innan ambulansen kom.”
”Herregud!” utbrast Eli.
Han ville sparka sig själv för att han inte kom på något bättre att säga.
”Det är därför Joey är så arg och han vill hämnas.” fortsatte Dylan.
”Det vill jag med!” sa Eli och knöt nävarna. ”Var du med när det hände?”
Dylan stirrade bortåt floden.
Efter någon minut nickade hon. Rösten darrade när hon svarade.
”Han dog i mina armar.”
Eli tog Dylans hand i sin.
”Du behöver inte…”
”Jo!” avbröt Dylan, nästan argt. ”Jag måste berätta om Millie också. Du måste veta!”
”När dog hon?” frågade Eli.
”Några månader före mig, på våren.” sa Dylan. ”Här. I sjukhusflygeln alltså. Hon blev förgiftad.”
”Förgiftad?!” utbrast Eli förfärad.
”Det är det enda vi vet.” sa Dylan. ”Jag försöker få reda på mer. Vem som gjorde det och så.”
Dylan tystnade och såg mot floden igen.
”När vi får reda på vem som dödade Joey och Millie ska vi hämnas.”
”Ja, det ska vi.” sa Eli och höll om Dylan.
Han släppte henne snart. Han gjorde det ofrivilligt, men det blev för kallt att hålla om henne.
Dylan skakade på sig, som om hon försökte bli av med all sorg och ilska på det sättet.
Sedan satt de tysta i flera minuter.
*

14. Eli’s svåra fråga

*
Eli tog mod till sig.
”Dylan, syns det…?”
”Vad då?” frågade Dylan.
”Att du har blivit skjuten?” sa Eli.
Korkat, korkat! tänkte Eli. Varför frågar jag nåt så dumt…!
”Förlåt.” sa han skamset och rodnade.
Men Dylan verkade inte ta illa upp. Hon nickade och log lite.
”Visst tror man att spöken ska se ut som de gjorde precis när de dog?” sa hon. ”Äckliga och så.”
Eli nickade.
”Det är ganska rent nu, men ja, det syns.”
Dylan höll undan håret och visade skotthålet; precis i hårfästet uppe i nacken.
”Är du okej?” frågade Dylan.
Hon såg oroligt på Eli. Han såg blek ut.
”Nej, du är inte okej…" sa Dylan bekymrat. "Jag skulle inte ha visat det… det var korkat.”
”Nej, Dylan. Jag är okej.” sa Eli.
Men han kände sig yr. Det hade blivit för mycket att höra hur Millie och Joey dött och sedan se skotthåls-såret i Dylans huvud.
Han rusade bakom en buske och kräktes.

När han kom tillbaka sjönk han ner på en sten.
Joey kom nedklättrande från ett träd.
Millie som suttit vid trädstammen gick fram till Eli. Hon vilade sin kind mot hans axel och lade armarna om honom.
Till och med Joey kom fram och höll om Eli.
Millie kändes inte lika kall som Dylan och Joey.
Eli tänkte att rädsla kanske inte var lika kall som ilska.
*

15. Hälsoundersökning

*
Klockan hade hunnit bli över fem på eftermiddagen när Eli smet upp på sitt rum.
Där väntade syster Otis på honom.
”Har du glömt att det är hälsoundersökning idag?” frågade hon strängt.
”Oj, var det idag?” sa Eli.
Syster Otis suckade som om hon tyckte att Eli var riktigt hopplös.
”Skynda dig till Doktor Stewart nu!”
Eli sprang iväg mot läkarens rum.
Han visste hur viktiga läkarundersökningarna var.
Om man struntade i dem eller om resultat och värden var dåliga, blev det svårare att få permission.
Eli hoppades på att få komma hem för gott om läkaren tyckte han var frisk nog.

Men han hade inte tur den här gången heller.
”Du är inte tillräckligt stark än.” sa Doktor Stewart.
”Jo, det är jag.” sa Eli svagt.
”Nej Eli, du är inte det.” sa Doktor Stewart strängt. ”Vad ska din syster göra om du får anfall, om du skadar dig själv? Titta här vad många fula ärr du har fått.”
Eli drog sig undan doktorns beröring och tog på sig sin tröja igen.
”Och tänk på att du går i sömnen ofta.” fortsatte Doktor Stewart.
Eli himlade sig.
Doktor Stewart tänkte inte ge sig.
”Och så har vi självskadebeteendet…”
Eli öppnade munnen för att protestera, men Doktor Stewart avbröt honom.
”Eli, vill du verkligen att din syster ska behöva ta ansvar för sånt?
”Annie är beredd att ta det ansvaret, det har hon sagt!” sa Eli.
”Din syster är... Vad? Trettiotvå år?”
Eli nickade.
”Än sen då?”
Doktor Stewart tog Elis ansikte mellan sina händer och såg honom allvarligt i ögonen.
”Eli... Annie borde få leva sitt liv utan att få ta ansvar sin sin sjuke lillebror. Det förstår du väl?”
Eli drog sig ur doktorns grepp. Han tyckte inte om att hon rörde honom hela tiden.
”Annie är beredd att göra det säger jag ju!” skrek Eli.
”Tyvärr Eli, men det är inte Annie som bestämmer. Jag kan inte låta henne ta det ansvaret.”
Eli kramade pappret på undersökningsbritsen så hårt att det blev alldeles skrynkligt och trasigt.
Doktor Stewart föste mjukt ner honom från britsen.
”Så, nu kan du gå ner och äta middag, Eli.”
På doktorns tonfall lät det som hon pratade med småbarn och inte en tonårig pojke.
Eli blängde surt på henne. Han gick ut ur rummet och slog igen dörren med en rejäl smäll.
Han kände för att skrika högt rakt ut, men han behärskade sig.
*

16. Demoner

*
På natten sov Eli oroligt.
Mörka varelser dök plötsligt  upp ur mörkret och höll i honom. Han kände långa, smala fingrar om sin hals och vassa naglar grävde sig in i hans underarm.
Han hörde hur Joey och Millie snyftande kröp in under Dylans säng.
Dylan rusade fram till Elis säng och slet i demonerna.
Då gav den ene sig på henne också. Den tog strypgrepp och tryckte upp henne mot väggen.
Dylans fötter sparkade hjälplöst i luften.
Eli fick tag i lampknappen och tände lampan. Demonen som höll honom nere morrade och slog omkull lampan.
Eli kände hur demonens naglar rev sönder hans pyjamasjacka och började treva mot hans bröstkorg.
”Eli! Skrik! Skrik utav helvete!” vrålade Dylan.
Demonens grepp om hennes hals blev ännu hårdare.
”Dylan…” snyftade Millie och Joey.
Eli skrek på hjälp så högt han kunde.
Det rasslade i låset och dörren slogs upp med en smäll. Syster Otis och syster Grey rusade in i rummet.
Tjutande av besvikelse och ilska över att de blivit avbrutna, sögs demonerna ut i nattens mörker.
Dylan föll hårt till golvet. Hon kröp ihop i fosterställning.
”Dylan…!” flämtade Eli.
”Eli, vad är det som händer?” frågade syster Grey oroligt.
”Herregud, vad har du gjort pojk!” utbrast syster Otis.
Blod rann nedför Elis överkropp och vänstra arm. Halsen var svullen och plommonfärgad.
Eli skrek och grät hysteriskt.
Syster Otis tog fram en spruta ur fickan på sin vita rock.
”Neeeej!” skrek Eli.
”Vi måste ge dig lugnande när du gör så här mot dig själv!” sa syster Otis.
Eli skrek ännu högre.
Syster Otis vände sig till syster Grey.
”Hämta de andra, vi måste hålla ner honom.”
Syster Grey sprang ut och ropade till de andra vårdarna att komma.
Tre vårdare till kom in i rummet. Sedan hölls en skrikande och sparkande Eli fast medan syster Otis gav honom en spruta med Benzodiazepine.
”Så, det var väl inte så farligt?” sa syster Otis.
”Dra åt helvete!” snyftade Eli hatfyllt.
Hans hals ömmade efter demonens grepp och han var hes efter allt skrikande.
”Eli, raring... sprutan är för ditt eget bästa.” sa syster Grey mjukt. ”Det är inte för att vi vill göra illa dig på nåt sätt.”
Eli såg på Dylan, som fortfarande låg hopkurad på golvet. Han snyftade till.
”Åh… lille vän…” viskade syster Grey.
Hon tyckte så synd om den här pojken. Hon strök bort den svett-våta luggen ur hans panna och kramade tröstande om honom.
”Nu måste vi bara tvätta av dig lite.” sa hon efter en liten stund. Hon log lite mot honom. ”Du är ju alldeles blodig.”
Eli bara nickade till svar.

Skakig och halvdrogad leddes Eli av syster Grey till tvättrummet.
Han kom inte tillbaka till sitt rum mer den natten.
*

17. Glasrummet

*
”Vart tar dom honom?” snyftade Millie. Hon hade stoppat tummen i munnen.
Dylan kravlade sig upp från golvet och lyfte upp Millie i sängen.
Joey kröp upp intill Millie.
”Han får vara i Glasrummet i natt.” sa Dylan. ”Så att de kan övervaka honom.”
”Varför då?” hulkade Millie, fortfarande med tummen i munnen.
”Dom gör så när de tror att man har skadat sig själv.” förklarade Dylan.
”Stackars Eli…” grät Millie.
Hon kramade sin plysch-flodhäst Hippo.
Joey bara skakade av ilska.


Glasrummet var ett kvadratiskt rum med väggar av okrossbart glas.
De ungdomar med sömnproblem och självskadebeteende fick ibland sova där så att personalen kunde observera dem hela natten, utan att behöva gå in in till dem.
Många av patienterna på Blue Creek Hill kunde bli våldsamma.

Eli sov nu en drogad sömn i Glasrummet. Han var fastspänd med läderremmar.
De blodiga revorna på hans kropp hade tvättats och blivit omsorgsfullt omplåstrade.

Dylan stod utanför Glasrummet och tryckte handflatorna mot glaset.
Om någon - död eller levande - skadade Eli mer i natt skulle hon krossa glaset och rusa in till honom.
*

18. Morgon i Glasrummet

*
När Eli vaknade på morgonen höll syster Otis på att lossa läderremmarna runt hans hand- och fotleder.
”Du kan gå till ditt rum och klä på dig nu, sen får du gå ner och äta frukost.” syster Otis.
Hon drog upp honom i sittande ställning.
Eli grimaserade och jämrade sig när det stramade obehagligt i rivsåren.
”Gör det ont?” frågade syster Otis.
Vad tror du, jävla kärring? tänkte Eli.
När han vred på huvudet åt höger såg han att glaset på den sidan var alldeles frostigt - rimfrost-mönstrat, precis som ett fönster mitt i iskalla vintern.
”Wow…!” flämtade han fascinerat.
”Ja, jag vet inte vad det är med den där rutan.” sa syster Otis.
En mörkklädd figur reste sig och skyndade sig nedför korridoren, en snabb skugga.
Men det vet jag. tänkte Eli. Någon som är väldigt upprörd.
Eli log ett litet leende.
Natten hade varit fruktansvärt hemsk, men att veta att Dylan brydde sig om honom så mycket att hon hade suttit utanför Glasrummet hela natten, gjorde honom varm av lycka.
”Vad är det?” frågade syster Otis. ”Vad ler du åt?”
”Inget.” sa Eli oskyldigt. ”Tycker det är så kul att det har blivit september nu bara.”
Syster Otis suckade och skakade på huvudet.
”Eli, efter lunch kommer Doktor Murphy till ditt rum och pratar med dig, om det som hände i natt.”
”Jag tänker inte prata med nån hjärnskrynklare om någonting!” sa Eli argt och gick mot dörren.
Han tryckte ner handtaget och stannade till en stund. Så tillade han:
”Det är ändå aldrig nån som lyssnar eller tror på mig.”
*

19. Doktor Murphy

Doktor Murphy såg på Eli.
”Vill du prata om det som hände i natt?”
Eli skakade på huvudet.
”Varför inte?” frågade Doktor Murphy.
”För att ingen tror mig!” skrek Eli. ”Jag vill bara vara ifred!”
”Just det. Dra, hjärnskrynklar-doktorn!” sa Joey.
”Joey, Doktor Murphy hör dig inte.” påminde Dylan honom.
Joey slet tag i anteckningsblocket som Doktor Murphy höll i och slängde det på golvet.
”Nu kan hon inte skriva en massa skit om dig.” sa Joey stolt till Eli.
Doktor Murphy gick fram till anteckningsblocket som hamnat borta vid fönstret och plockade upp det.
Hon försökte verka oberörd, men det syntes på henne att hon undrade hur sjutton ett block kunde flyga ur händerna på henne så där...
”Ursäkta mig.” sa hon till Eli när hon satte sig ner på stolen igen. ”Vad pratade vi om?”
”Vi pratade om att jag vill vara ifred.” sa Eli.
Doktor Murphy ignorerade hans svar.
”Vad hände i natt, Eli?” frågade Doktor Murphy.
”I natt?” sa Eli. ”Det blev väl mörkt - som alla andra nätter?”
Dylan fnissade och gjorde tummen upp.
Doktor Murphy suckade irriterat.
”Eli, nu pratar vi allvar. Hur fick du dina skador?”
”Vill inte prata om det.” sa Eli plågat.
”Eli, skadade du dig själv?”
”Nej.” suckade Eli.
”Vem var det då?” frågade Doktor Murphy.
”Det är det ingen tror på…” mumlade Eli.
”Vem skadade dig, Eli?” envisades Doktor Murphy.
”Det är komplicerat.” sa Eli.
Kan hon inte gå nu…? tänkte han.
Joey började dansa en löjlig dans. Han skuttade runt Dr. Murphys stol och viftade med armarna nära hennes ansikte.
”Hej då tanten! Hej då tanten!” sjöng han.
Dr. Murphy gnuggade sig på armarna.
”Är det inte kallt här inne?” sa hon.
”Är det?” sa Eli oskyldigt. ”Jag känner ingenting.”
Dr. Murphy suckade. Hon reste sig upp.
”Vet du Eli, jag får en känsla av att du blir distraherad här inne. Vi ses på mitt kontor efter middagen istället.”
”Jag får en känsla av att du blir distraherad här inne…” härmade Dylan.
Eli kvävde en fnissning.
”Då ses vi klockan sju i kväll, Eli.” sa Dr. Murphy.
Sedan lämnade hon rummet.
”Tanten var nervös!” fnissade Millie.
”Hon behöver en hjärnskrynklare.” fnissade Joey.
”Fort! Ring Shrinks ’R’ Us!” skrek Dylan.
Alla fyra föll ihop på Elis säng och skrattade.
*

20. Doktor Murphy - igen…!

*
Eli gick - mycket motvilligt - in på Dr. Murphys mottagningsrum efter middagen.
Han tvivlade på att psykologen kunde hjälpa honom. Men han visste att han var tvungen att försöka vara samarbetsvillig här på Blue Creek Hill, särskilt om han ville få permission.
Han knackade på Dr. Murphys dörr och klev in.
Det var väldigt kallt i rummet.
Doktor Murphy hade på sig en tjock tröja och halsduk.
Eli kunde inte låta bli att le när han såg att Dylan satt på doktorns skrivbord.
När Dr. Murphy vände sig mot Eli började Dylan bläddra i några av doktorns papper. Spökflickan såg överdrivet viktig ut.
”Vad bra att du ville komma Eli.” sa Dr. Murphy.
Hon log brett mot honom. Hon trodde uppenbarligen att det var henne Eli log åt.
Dylan imiterade överdrivet doktorns leende.
Eli bet sig i underläppen för att inte skrattet skulle slippa ut.
”Vad bra att du ville komma.” härmade Dylan. Hon himlade sig, gjorde en grimas och fnös. ”Du tvingade ju hit honom - bitch!”
Eli harklade sig varnande för att Dylan skulle hålla tyst.
Fortsatte hon så här skulle han snart explodera av skratt.
”Eli, nu vill jag veta varför du håller på att skada dig själv som du gör.” sa Doktor Murphy.
Elis goda humör försvann blixtsnabbt.
”Jag har ju sagt att jag inte skadar mig själv!” skrek han åt doktorn.
Doktor Murphy suckade. Hon tog Elis hand.
”Eli, lille vän…” började hon.
Men Eli drog åt sig handen.
”Jag tänker inte prata med folk som inte tror på mig!” skrek han.
Han rusade ut ur doktorns rum.
Dylan rusade efter.
Innan dörren stängdes bakom dem, hörde de Doktor Murphy säga för sig själv:
”Jag måste säga åt vaktmästaren att höja värmen på det här stället!”
*

21. Besöksdagen

*
Tre gånger om året arrangerades en besöksdag på Blue Creek Hill, en på våren, en på hösten och en till jul.
Höstens besöksdag inföll på en torsdag en kylig septemberdag.
Eli satt på en av de breda fönsterbrädorna i stora hallen och tittade ut på gårdsplanen.
”Hon kommer inte.” suckade Eli.
Dylan klättrade upp och satte sig mittemot Eli.
”Vem kommer inte?”
”Annie. Min syster.”
”Hon kanske bara är försenad.” sa Dylan.
Eli skakade på huvudet och suckade tungt.
”De kanske inte ens har skickat nåt välkomstbrev till Annie. Jag har ju inte precis varit samarbetsvillig…”
Millie och Joey stod tysta på golvet och såg på Eli och Dylan.
”Hon kommer nog, Eli.” sa Millie tyst.
Eli skakade på huvudet.
”Jag tror inte det." Han suckade. "Jag går ut ett tag.”
Eli gled ner från fönsterbrädan och gick ut genom ytterdörren.
”Ska vi trösta honom?” frågade Millie.
Dylan skakade på huvudet.
”Han vill nog vara ifred och tänka lite.”
”Men han såg så sorgsen ut! Och då blir jag också ledsen!” snyftade Millie.
Tårarna rann nedför hennes kinder.
Joey kramade den lilla flickan.
*

22. Annie

*
Annie Sawyer kände alltid obehagskänslor när hon körde upp mot Blue Creek Hill.
Hon hade hälsat på sin lillebror många gånger sedan han som sjuåring, efter föräldrarnas död, placerades där och hon mådde lika dåligt varje gång.
Personalen på The Hill sade att Eli inte kunde få komma hem förrän han mådde bättre, medan Annie hävdade att han aldrig skulle kunna må bra om han inte fick komma därifrån.
De få gångerna Eli fått permission och bara fått umgås med Annie hade han levt upp och mått bra.
Stunderna när han skulle tillbaka till The Hill var alltid lika fruktansvärda och ångestfyllda.
Annie hade många gånger planerat att ta honom därifrån - vare sig personalen gav sitt tillstånd eller inte.

Annie såg sin lillebror gå ner mot floden. Hon gick efter honom.
Eli såg så sorgsen ut där han satt på en stock och slängde småsten i vattnet.
Annie smög upp bakom honom och högg tag om hans midja.
Eli ryckte till och vände sig snabbt om.
Han sken upp när han fick se sin syster.
”Annie!”
”Hej lillebror!” log Annie. ”Sitter du här och fryser?”
”Du kom!”
Eli kramade sin syster hårt.
”Klart att jag kommer och hälsar på min enda bror!” Annie höll om honom. ”Du, jag har en överraskning.”
”Vad då?” frågade Eli.
Annie log.
”Jag har ordnat så att du får permission i helgen. Till söndag kväll.”
”Är det sant?!” skrek Eli.
”Jag tänkte att vi kunde åka upp till stugan vid Lake Lerna.” sa Annie. ”Vi kanske får åka redan i kväll.”
”Annie, du är bäst!” sa Eli.
”Visst är jag.” log Annie.
Eli kramade sin syster igen.
*

23. Lake Lerna: Torsdag.

*
Som många andra ställen kring och i Blue Creek och Red River hade Lake Lerna fått sitt namn från den grekiska mytologin. Och precis som med sin mytomspunna namne trodde folk att Lake Lerna nära Blue Creek-området var bottenlös.

Eli och Annie satt på gräsmattan nära sjön och pratade.
”Är sjön verkligen bottenlös…?” frågade Eli.
”Det är bara en myt.” sa Annie. ”Men visst låter det spännande.”
Eli nickade.
”Har du några kompisar på The Hill då?” frågade Annie.
”En tjej som är rätt cool.” svarade Eli.
”Oooh, en tjej…! Är tjejen söt?”
Eli svarade inte.
”Jag ska nog få sanningen ur dig.” sa Annie lurigt. ”Jag har ett knep.”
”Annie… nej…”
Eli gjorde en ansats att resa sig och springa ifrån Annie, men hon välte omkull honom i gräset och började skoningslöst att kittla honom.
”Sluta!” skrattade Eli.
”Säg nu! Är tjejen söt!”
”Jag säger ingenting till dig!” fnissade Eli.
Annie slutade kittla sin lillebror och såg på honom.
”Då tycker du att hon är söt?”
Eli slog ner blicken och började förstrött slita upp grässtrån.
”Aha! Du rodnar!” sa Annie förtjust.
Eli slängde gräset på henne.
”Nå, säg nu om hon är söt.” sa Annie.
Eli skakade på huvudet.
Annie viftade hotande med fingrarna mot honom.
”Okej, jag ska erkänna!" sa Eli snabbt. "Hon är söt.”
Annie skrattade triumferande.
”Har söta tjejen nåt namn?” frågade hon.
”Dylan.”
”Dylan? Ovanligt namn för en tjej.”
”Hon är en ovanlig tjej.” sa Eli. ”Väldigt ovanlig.”
”Och du gillar henne.” sa Annie.
”Som kompis.” sa Eli.
”Hur är hon ovanlig då?”
Eli ryckte på axlarna.
”Hon är som jag. Med alla demoner och så.”
Annie strök bort lite gräs från Elis kind.
”Hur är det att träffa nån som har det likadant då?”
”Speciellt.” sa Eli. ”Jag trodde jag var ensam om det.”

Eli satt tyst en stund sedan tittade han allvarligt på sin syster.
”Annie, är jag en belastning för dig?”
”Men Eli...! Så får du inte säga!” utbrast Annie förskräckt.
”Är jag det?” envisades Eli.
”Vem har fått dig att tro det? Personalen på The Hill…?”
Eli nickade.
”De är idioter!” sa Annie.
Hon höll om sin lillebror.
”Eli, du är allt jag har och jag älskar dig mer än någonting annat. Det vet du väl, va?”
Eli nickade och kramade sin syster.
”De som säger att du är en belastning för mig borde få stryk!” sa Annie bestämt.
”Nu låter du nästan som Dylan.” sa Eli.
Han lyckades le.
”Hon betyder mycket för dig, va?” sa Annie.
Eli nickade.
Annie log.
”Bra. Det är bra att du inte är ensam där uppe på The Hill.”
*

24. Lake Lerna: Fredag.

*
När Eli vaknade på fredagsmorgonen visste han först inte var han var.
Det kändes litet underligt att inte vakna upp i en sjukhussäng; han var ju så van vid det.
Så kom han ihåg att han var upp i stugan vid sjön.
En nästan ofattbar frihetskänsla spreds inom honom.
En hel helg skulle han få vara fri!
Han hörde Annie sjunga med till radion i köket. Det var en golden oldie.
Eli klev ur sängen och gick ut till henne.
”Godmorgon lillebror!” log Annie. ”Sovit gott?”
”Ja, faktiskt.” sa Eli. ”Jag hade glömt bort hur det kändes.”
Sedan log han ett finurligt leende.
”Vad är det nu?” log Annie.
”Fan vad hemskt du sjunger, syrran!” retades Eli.
”Tack du.” sa Annie. Men hon log och kramade honom.
Eli fortsatte:
”Seriöst Annie; om det fanns ett program som hette America’s Worst Singers skulle du vinna - lätt.”
I nästa sekund kiknade han av skratt när Annie började kittla honom.


Efter frukosten gick Eli och Annie ut på verandan.
Utsikten över sjön och landskapet var svindlande vacker.
”Wow!” flämtade Eli.
”Visst är det otroligt vackert här uppe?” sa Annie.
”Tänk att bara kunna gå ut så här precis som man vill!” suckade Eli. ”Jag skulle vilja bo här jämt.”
”Jo du, det vore skönt.” höll Annie med.
Sedan såg hon allvarligt på sin bror.
”Nån gång ska vi hitta ett ställe att bo på, det lovar jag. Jag ska göra allt för att du ska få slippa Blue Creek Hill!”
Annie kramade om sin lillebror.
Eli besvarade kramen.
Han kunde inte säga någonting. Han var rädd att han skulle börja gråta om han gjorde det.
*

25. Söndag

*
Det var med tung sorg i hjärtat Annie körde tillbaka sin lillebror till Blue Creek Hill på söndagen.
Eli sade ingenting på vägen dit.
Trots att Annie själv var nedstämd, försökte hon halvhjärtat att prata och skämta med honom, men förgäves.

”Jag ska göra allt jag kan för att få dig härifrån.” lovade Annie innan hon lämnade hans rum.
Eli kramade henne hårt. Han ville inte släppa henne.
Men till slut kom Syster Otis och sa att det var bäst att Annie gav sig av.
”Ingen mår bättre av långa avsked.” sa sköterskan och föste iväg Annie.
”Jag ska inte ge upp Eli!” ropade Annie. ”Vi ska vinna!”
”Annars rymmer jag!” ropade Eli tillbaka.
Syster Otis gav honom en sträng blick, men det struntade han i.

***

Annie satt i bilen och grät en lång stund innan hon körde iväg.
När hon kom upp till stugan vid Lake Lerna igen ringde upp hon en gammal vän.
”Hej Penny, det är jag.” sa hon.
Hon lyssnade en stund på Penny.
”Nej, det är inte så bra.” sa hon som svar på frågan hon fått. ”Jag måste ta Eli från BC Hill - nu. Han går under annars.”
Hon brast i gråt igen.
”Är det för sent att få den där lägenheten du pratade om...?” lyckades hon få fram när hon lugnat sig lite.
*

26. Gåvor från andra sidan

Söndag.

Eli hittade inte Dylan, Millie eller Joey någonstans.
Han lade sig på sängen och väntade otåligt, men de kom inte.
Eli kände sig både arg och ledsen. Och orolig.
Tänk om de aldrig kom tillbaka… Då skulle han bli alldeles ensam igen.

Han höll sig vaken hela natten. Om det kom några demoner ville han vara beredd och han ville inte ligga och sova om Dylan kom tillbaka.
Men det enda besöket han fick den natten var besök från en nattsköterska som tittade till honom.
Hon varnade att han var tvungen att få en lugnande spruta om han inte sov, så när en annan sköterska tittade in till honom en halvtimme senare, låtsades Eli att han sov.


Måndag kväll.

När Eli kom upp på sitt rum efter middagen på måndagen såg han att det låg något på hans säng.
Han tände taklampan för att se bättre.
Det var den röda bollen, plysch-flodhästen Hippo P. Otamus, och den svarta T-shirten med texten
I'm only wearing black until they make something darker.
Presenter från andra sidan… tänkte Eli och en rysning rann längs hans ryggrad.

På sängen låg också tre bruna mappar. Journaler.
Eli öppnade mapparna.
I varje mapp satt ett 6x8 centimeter stort skolfoto fastsatt med ett gem.
Eli tog försiktigt loss fotona och satte in dem i sin plånbok. Sedan bläddrade han i mapparna och läste uppgifterna om Millie, Joey och Dylan.

Millie Lavender Barnett
Född 2 maj 1998
Död 1 februari 2005 - Blue Creek Hill.
Dödsorsak: Anafylaktisk chock (jordnötter)


Joseph Myles Baker
Född 13 januari 1997
Död 13 augusti 2005 - Blue Creek.
Dödsorsak: Bilolycka


Dylan Cailyn Breslin
Född: 10 december 1990
Död: 15 oktober 2005 - Mudwater.
Dödsorsak: Skottskada i huvudet


Nu visste Eli när Dylan, Millie och Joey var födda och när de hade dött.
Han började fundera på en sak som Dylan hade berättat: att varken hon, Joey eller Millie hade fått en sten vid sina gravar borta på den gamla kyrkogården.
En idé formades i Elis hjärna när han stoppade ner plånboken och journalmapparna i sin ryggsäck..

Det var någonting han kände att han bara måste göra.
Så fort han kom härifrån skulle han be Annie hjälpa till med planen.

27. Hälsningar från andra sidan

Eli kröp ner i sängen för att försöka sova lite.
När han stack in handen under kudden för att ta fram sin iPod kände han någonting mer under kudden.
Han lyfte på kudden och såg på föremålet.
Bredvid hans svarta iPod låg en annan iPod. Den här var tunnare, smalare och äppelgrön.
Han tog upp den och tittade närmare på den.
På baksidan fanns en inskription:

Till Dylan Cailyn
Happy Birthday Little One

Eli kände en klump i halsen när han tänkte på Dylan.
Han tänkte att hon nog hade fått denna iPod Mini i present av sin pappa Bill, bara några månader innan hon dog.
Eli ryste och svalde gråtklumpen, som nu blivit större. Han slog på Dylans gröna iPod och valde slumpmässigt en sång.
När sången började kände han att det kanske inte var ett så slumpmässig val ändå… Det verkade snarare som om Dylan ville att han skulle höra just den låten.

If I'm gone when you wake up
Please don't cry
And if I'm gone when you wake up
Please don't sigh
Don't look back at this time
as a time of heartbreak and distress
Remember me, remember me
'Cause I'll be with you
in your dreams

Sångtext: With You In Your Dreams (Hanson)

28. Varningar från andra sidan

Batteriet i iPod:en tog slut. Eli satte sig upp för att ta fram laddaren ur ryggsäcken.
Just när han satt laddaren i iPod:en och valt en spellista, hörde han hur dörren öppnades och någon kom in i rummet.
”Dylan…?” frågade han och hörde hur förhoppningsfull han lät.
Inget svar.
Eli tände sänglampan.
Det var inte Dylan som satte sig på sängkanten, det var Doktor Stewart.
”Doktor Stewart, vad gör ni här?” frågade Eli.
”Jag kom för att säga adjö.” sa hon.
Det var något konstigt med hennes röst. Hon lät inte lika mjuk som vanligt.
Eli kände sig illa till mods.
Ironiskt nog började Creedence Clearwater Revival’s Bad Moon Rising strömma ur hörlurarna i Dylans iPod.

I see the bad moon rising.
I see trouble on the way.
I see earthquakes and lightnin'.
I see bad times today.

Don't go around tonight,
Well, it's bound to take your life,
There's a bad moon on the rise.

Ännu ett tecken från andra sidan…? for det genom Elis huvud.
Varför tänker jag så konstiga tankar hela tiden…? undrade han.

Doktor Stewart tryckte ner honom i sängen.
”Ligg still, nu så jag inte gör illa dig.” sa hon.
Hon stoppade ner handen i fickan på sin läkarrock och fiskade upp en spruta.
Då förstod Eli.
Han hade fått ett tecken från andra sidan. En varning.
Dylans ord ringde i hans öron:
Här. I sjukhusflygeln alltså.
Hon blev förgiftad.

Förgiftad…
Millie!
Doktor Stewart var den som hade dödat Millie!

29. Eli i fara...!

Eli var torr i munnen av skräck.

”Du dödade henne!” kraxade han. ”Du förgiftade lilla Millie! Mördare!”
Doktor Stewart tog tag i hans vänsterarm och började trycka in sprutans nål.
Eli kallsvettades och han kände att pyjamasbyxorna blev blöta.
I några sekunder skämdes han för att han kissade på sig. Men sedan tänkte att det inte betydde någonting nu.
Nu måste han slåss för sitt liv!

Eli kämpade för att komma loss från läkarens grepp, men hon var fasansfullt starkt.
Det smärtade fruktansvärt mycket i armvecket och blodet började rinna.
”Ligg still!” väste Doktor Stewart.
Eli lyckades sätta sig upp i sängen. Då gick den grova nålen av och fastnade i armvecket.
Doktor Stewart gav Eli en hård örfil.
”Jävla unge! Ska du förstöra allt!”
Hon sträckte sig fram för att ta strypgrepp på Eli, men plötsligt stönade hon av smärta och föll ner på golvet.

Eli lutade sig över sängkanten och tittade på läkaren.
På golvet, lutad över Dr. Stewart, satt Dylan.
Spökflickan höll en spruta i handen.
”Hon ser mig.” sa Dylan till Eli. ”Hon vet vad jag är. Jag har hemsökt henne ett tag nu. Jag har blivit hennes demon.”
Dylan andades tungt och mörkt blod rann ur hennes näsa. Hon såg svag och sjuk ut.
Eli förstod att det tog på krafterna att hemsöka någon. Dylan var överansträngd.
Spökflickan körde in sprutan i mörderskan igen med alla krafter hon förmådde och sprutade in den dödliga dosen.
”Det här är för Millie!” grät hon. ”Och för att du försökte döda Eli!”

30. Dylan säger farväl

”Du räddade mitt liv!” sa Eli.
Dylan satte sig intill Eli i sängen.
”Vi hittade mannen som som körde ihjäl Joey.” berättade hon. ”Han är också död nu.”
”Vad hände med honom?” frågade Eli.
”Hjärtattack. Han blev tydligen skrämd av... nånting..." Dylan log kryptiskt. "Så han körde av vägen.”
”Så Millie och Joey har fått frid nu?” frågade Eli.
Dylan nickade.
”Ja, äntligen.”

”Är du tillbaka?” frågade Eli. ”Jag menar; kommer du att stanna?”
Dylan skakade på huvudet.
”Jag kom bara för att göra det jag måste. Hämnas Millies död och rädda dig.”
”Jag vill att du stannar…” sa Eli.
Han kände en otäck klump av sorg i halsen.
”Jag hör inte hemma här längre.” sa Dylan.
”Men du är min bästa vän!” grät Eli.
”Och du är min.” viskade Dylan.
Dylan drog Eli intill sig och kysste honom.
Sedan försvann hon.

31. Ensam igen

När syster Grey kom för att väcka Eli nästa morgon satt pojken i sängen och stirrade ut i luften.
Syster Grey flämtade högt när hon såg doktor Stewarts livlösa kropp på golvet, sprutan i hennes hals och den skräckslagne pojken i sängen.
Eli högra kind var blossande röd och vänstra armen var kladdig av blod.
Syster Grey rusade fram till honom och tog hans ansikte i sina händer.
”Eli, hör du mig?”
Eli ryckte till och gjorde sig beredd att försvara sig.
”Lugn, lilla gubben! Det är ingen fara! Det är bara jag; syster Grey. Vad har hänt?”
Eli svarade inte, han bara klamrade sig fast vid syster Grey.

Syster Otis och Neil kom också in i rummet.
”Vad har hänt?” utbrast syster Otis.
”Jag vet inte.” sa syster Grey. ”Eli, raring, kan du berätta vad som har hänt?”
Eli släppte syster Grey.
”Hon dödade henne!” skrek han.
Han pekade på doktor Stewart.
”Hon dödade den lilla flickan!”
”Vilken flicka?” frågade syster Grey.
”Millie Barnett.” sa Eli. ”Doktor Stewart förgiftade henne. Hon gav henne sprutor med lugnande medel. För stora doser. Och Millie var allergisk mot dem och dog.”
”Men Doktor Stewart sa att Millie dog av anafylaktisk chock, på grund av jordnötter.” sa Neil.
”Hon ljög!” skrek Eli. ”Doktor Stewart var en mördare! Hon försökte döda mig också!”
Han höll fram sin blodiga arm.
”Vi får begära en ny obduktion på flickan Barnett.” sa syster Otis till Grey och Neil.
Sedan vände hon sig till Eli.
”Hur lyckades du övermanna doktor Stewart? Och varifrån fick du sprutan?”
”Det var inte jag.” sa Eli.
Syster Otis suckade och skakade på huvudet.
”Vi får prata om det senare. Grey, hjälper du Eli att gå och tvätta sig?”
Syster Grey nickade.
”Kom Eli, så får du gå och tvätta av dig. Din syster kommer snart.”
”Okej.” mumlade Eli och reste sig på skakande ben.
”Vi måste ringa polisen.” sa syster Otis.
Då fick Eli panik.
”Jag har inte gjort något! Ni måste tro mig!”
Syster Grey höll om honom.
”Lugna ner dig raring. Polisen måste komma och hämta kroppen. Och du ska bara berätta vad som hände.”
”Ingen kommer att tro på mig!” sa Eli.
”Jodå, säg bara sanningen.” sa syster Grey lugnt.

32. Polisbesök på BC Hill

*
När Annie kom till Blue Creek Hill en stund senare för att diskutera Elis framtid, mötte syster Otis henne i receptionen.
”Det har hänt en del saker i natt.” förklarade hon.
”Vad har hänt?” frågade Annie.
”Eli är med syster Grey på läkarmottagningen.”
Annie kände paniken växa inom sig.
”Är Eli okej? Vad har hänt med honom?!”
”Följ med till läkarmottagningen.” sa syster Otis.
Annie rusade mot mottagningen.

Eli satt på undersökningsbritsen. Han hade bytt om, från sin blodiga trasiga pyjamas, till jeans och T-shirt.
Nu höll syster Grey på att plocka ut nålen ur hans armveck.
Två poliser stod och pratade med Eli.
”Herregud! Älskling, vad har hänt?” skrek Annie.
”Doktor Stewart försökte döda mig.” sa Eli.
”Vad är det du säger?!” utbrast Annie.
”Hon försökte ge pojken en dödlig dos lugnande medel.” sa en av poliserna.
Annie kände sig svimfärdig.
”Men någon kom in i rummet och gav henne en dos av sin egen medicin, så att säga.” fortsatte polisen.
Han såg på Eli.
”Var det inte så, pojk?”
”Jo.” sa Eli. ”Tror ni på mig…?”
Polisen log.
”Jag har kollat sprutan i doktorns hals och den hade inte dina fingeravtryck på sig. Och ja, jag tror dig.”
Annie kramade Eli och höll om honom länge.
”Jag tar med mig Eli nu. Han ska inte vara här mer!”
Syster Otis bara nickade. Det såg ut som om hon inte hade ork att bråka.
”Jag ska skriva ut Eli.”
Syster Otis gick ut till sitt kontor.

”Får jag komma härifrån?” frågade Eli.
Han trodde knappt att det var sant!
Annie höll om honom igen.
”Ja, du ska äntligen komma bort från det här helvetet!”
”Ska jag bo hos dig?” frågade Eli.
”Det är klart att du ska älskling!” sa Annie.
Eli drog en skakig suck av lättnad.
Syster Grey gav Eli en kram.
”Jag är så lycklig för din skull raring!” sa hon.
Eli såg att hon hade tårar i ögonen. Syster Grey var den enda här som verkligen brydde sig om honom.
”Kom, så hämtar vi dina saker och ger oss iväg.” sa Annie.
När Eli gled ner från undersöknings-britsen kände han att han var helt slut. Han vacklade till och var tvungen att stöjda sig mot britsen för att inte falla.
Annie såg oroligt på sin lillebror. Han var blek och det såg ut som om han skulle rasa ihop vilken sekund som helst.
”Jag är okej.” sa Eli, som såg att Annie såg ängsligt på honom.
Annie drog in honom i famnen.
”Grabben, om du kommer på vem som var inne i ditt rum i natt kan du väl ringa mig?” sa polisen.
Han gav Eli sitt visitkort.
”Okej, det ska jag.” sa Eli och tog kortet.
*

33. Aldrig mer rum 97!

*
Medan Annie skrev på Elis utskrivnings-papper hos syster Otis, gick Eli in i sitt rum för att packa sina saker.
För allra sista gången klev han in i rum 97.
Eli trodde knappt att det var sant: Han skulle faktiskt få komma härifrån!
Han samlade ihop sin packning, sedan drog han på sig strumpor, skor och en tjock tröja.
När han var klar såg han sig om i rummet.
Det var fortfarande möblerat à la Joey. Sängarna var obäddade och på väggarna fanns klotter som Joey åstadkommit med sina kritor.
Eli kände att hans säng stank av blod och urin. Och det fanns blod på golvet, blod från doktor Stewart.
Och Dylan.
Dylan…
Eli kände en enorm saknad efter henne. Han satte sig på Dylans säng och grät.
Annie kom in och satte sig bredvid honom.
Eli torkade tårarna.
”Jag gråter inte om du tror det - det är allergier.” hävdade han.
Annie skrattade lite. Hon höll sin bror tätt intill sig.
”Min lilla älskling, för mig får du gråta hur mycket du vill.”
Hon pussade honom på håret.
”Nej, vad säger du, ska vi dra härifrån?”
Eli nickade och lyckades få fram ett leende.
”Äntligen!”
”Redo för en lång bilresa?” frågade Annie.
Ny nickning.
”Okej pyret, kom då!” sa Annie ivrigt och rufsade om hans hår.
”Men… vart ska vi bo då?” frågade Eli.
”New York City, baby!” jublade Annie. ”Penny har fixat en lägenhet åt oss.”
”New York?”
”Jag vet, det är en tråkig liten håla, men vi kommer nog kunna hitta saker att göra där.” skojade Annie.
”Du är knäpp!” skrattade Eli. Han strålade av lycka.
Sedan blev han lite allvarligare.
”Tack för att du fick mig härifrån, Annie.”
Han kramade om sin syster.
”Jag lovade ju det.” sa Annie. ”Eller gjorde jag inte det?”
”Jo.” sa Eli och log.
De lämnade rummet.
Eli såg sig om en sista gång.
”Aldrig mer rum nittiosju!” sa han.
*

34. En tidningsartikel

*
I Blue Creek Chronicle kunde man den 23 september läsa följande artikel:

Doktor Död på Blue Creek Hill


En 7-årig flicka på Blue Creek Hill Asylum dödades med en giftinjektion 
i februari för tre år sedan. I rapporten angav läkaren anafylaktisk chock som dödsorsak.
Natten till den 22 september försökte läkaren, med en giftinjektion, döda 
ännu en patient. 
Denna gången var offret en tonårig pojke. Men läkaren togs på bar gärning av en okänd person och pojken klarade sig lyckligtvis.
På morgonen den 22 september 
hittades läkaren död, med en giftspruta instucken i halsen.
Polisen utreder nu om läkaren 
dödat fler av sina patienter.
Den mystiska räddarens identitet 
är ännu okänd.

Eli log när han vek ihop tidningen.
”Vad ler du åt?” frågade Annie.
”Min mystiska räddare.” svarade Eli.
*

35. 1 Oktober

New York City

Det var inte utan att Eli kände sig pirrig när han klev ur Annies bil vid skolan.
Skulle skolkamraterna och lärarna här alls acceptera honom?
Eller skulle de tycka att han var ett freak? Det var ju vad han hade fått höra i hela sitt liv.
Mardrömmarna, demonerna och det isolerade livet på Blue Creek Hill hade gjort honom orolig och vaksam. Och han hade svårt att lita på folk.
Han hade aldrig haft kompisar, förutom Dylan.

Dylan hade varit precis som han, så hon hade förstått honom.
Men alla skulle inte förstå honom.

Han hade därför bestämt sig för att inte berätta var han bott förut, åtminstone inte att han bott på The Hill - då skulle de definitivt se honom som ett freak.


Det var med blandade känslor Annie såg sin bror gå mot skolbyggnaden.
Hon hoppades så innerligt att Eli skulle bli accepterad av sina skolkamrater.

Och hon hoppades att det som hemsökte honom skulle lämna honom ifred i fortsättningen.

Nu var Eli framme vid skolporten.
Annie log när hon såg honom hålla upp dörren åt en grupp tjejer.
Tjejerna gav honom långa blickar och log varmt mot honom.

De stannade och började prata med honom, skrattade åt något han sa och så försvann de in i skolan tillsammans.
Lille charmör! tänkte Annie skrattande.

Med lättat hjärta åkte Annie till sitt jobb.
Det verkade som om Eli var accepterad; tjejerna verkade gilla honom.

Han kanske hade fått vänner redan.

36. 1 Oktober - kväll

”Hur var skolan då?” frågade Annie när de satt och åt middag.
”Den var okej.” sa Eli.
”Bara okej?”
Eli log.
”Den var bra.”
Sedan såg han på sin syster och flinade klurigt.
”Så… hur länge stod satt du i bilen utanför skolan då…?”
”Jag åkte direkt när du gått ur.” sa Annie oskyldigt.
”Ja, säkert!” skrattade Eli.
”Hur var tjejerna du pratade med då?” frågade Annie.
”Ha! Jag visste det; du satt kvar!” sa Eli triumferande. ”Fan, jag skulle ha slagit vad med dig - jag kunde ha blivit rik!”
Annie skrattade.
”Var lagom kaxig du. Går tjejerna i samma klass som du?”
”Ja, Sherlock.” flinade Eli. ”Är det nåt mer du vill veta?”
Annie log och nickade.
”Jag vill veta allt om din dag. Hur var lektionerna? Lärarna? Klasskamraterna? Var tjejerna söta?”
”Lektionerna var bra, lärarna schysta, klasskamraterna var schysta.” svarade Eli.
”Och tjejerna…?” retades Annie.
Eli log.
”Tjejerna är okej.” sa han.
Men de är inte som Dylan... tänkte han sorgset.
Högt sa han:
”Det är en bra skola helt enkelt. Alla verkar acceptera mig.”
”Tur för dem det.” sa Annie.

37. New York City. 31 december

Central Park

Eli lyssnade på sina klasskamrater som käbblade om spöken och vampyrer.
”Vampyrer kan inte äta människomat och kan inte leva i dagsljus.”
”Spöken kan inte heller leva i dagsljus.”
”En del kan nog det.” inflikade Eli.
”De lever inte som människor, Eli. Du kan ingenting om spöken!”
”Ha! Vilket skitsnack!”
Det var något med rösten…
Den lät så välbekant.
Eli vände sig om och såg bort mot fontänen.
Där på kanten satt en tjej och log mot honom.
Dylan!

Eli öppnade munnen för att ropa något till henne, men Dylan lade fingret över läpparna och nickade menande mot människorna i närheten.
Eli skyndade bort till fontänen.
”Jag är trygg nu.” viskade han.
Dylan log ett strålande leende.
De blå ögonen glittrade.
”Ja, jag vet. Jag ville bara försäkra mig om det.”
”Du då?” frågade Eli. ”Har du fått frid än? Ska du också gå över...?”
Dylan skakade på huvudet.
”Jag ska inte till andra sidan. Inte än i alla fall. Jag har lite att ordna på den här sidan först.”
”Mer hämnd?” frågade Eli.
Dylan nickade.
Sedan log hon igen.
”Du, tack för stenarna, på våra gravar. De är jättevackra!”
Eli log.
”Hur visste du att det var jag?” frågade Eli.
”Vem skulle det annars vara…?” sa Dylan och log brett.
”Eli, vi drar nu!” ropade en av Elis klasskamrater. ”Ha det bra! Vi ses efter jullovet!”
Elis klasskamrater vinkade hej då och gick därifrån. Eli vinkade tillbaka.
Sedan vände han sig till Dylan igen.
”Dylan, eftersom du ska stanna ett tag, kommer vi att ses igen?” frågade Eli hoppfullt.
Dylan ryckte på axlarna.
”Man vet aldrig...” svarade hon.

Annie kom fram till Eli.
”Står du här och drömmer?” frågade hon lade en arm om sin lillebrors midja. ”Kom nu. Vi ska åka till Penny nu.”
Hon drog iväg med honom.
Dylan log och vinkade adjö. Sedan tog hon upp lite snö från marken, kramade en snöboll och slängde den på Eli.
”Gott nytt år!” ropade hon.
”Gott nytt år!” ropade Eli tillbaka.
”Vem ropar du gott nytt år till?” undrade Annie.
”New York City.” log Eli.
Annie kramade om Eli.
”Min lilla tokstolle.” skrattade hon.
Några i närheten vinkade faktiskt till Eli och önskade gott nytt år tillbaka.
”Jag önskar att du kunde se henne.” mumlade Eli.
”Se vem då?” undrade Annie.
”Dylan.”
”Är hon här?” frågade Annie.
Eli nickade och vände sig mot platsen där Dylan satt.
Annie såg också bort mot fontänen.
Dylan vinkade.
”Du Eli... har Dylan en grå-svart Chullo-mössa 3, grå kappa och röda stövlar på sig?”
Eli bara stirrade på sin storasyster.
Annie log.
”Du hade rätt, pyret; hon är söt.”



Chullo = Peruansk och Boliviansk ullmössa med öronlappar

38. Funderingar

*
Eli fortsatte att stirra på sin syster.
”Ser du Dylan?”
Annie skrattade till.
”Klart jag ser henne!”
”Men…” Eli visste inte vad han skulle säga.
”Men vad då?” frågade Annie.
Eli skakade på huvudet.
”Äh, glöm det.”
Eli visste att Dylan kunde göra sig synlig även för folk som inte hade ett sjätte sinne, men då borde hans klasskamrater ha sett henne…
Vad det möjligt att hans syster också hade Gåvan?
Eli kunde inte minnas att Annie hade ett sjätte sinne.
Dylan kanske kunde välja vem hon ville visa sig för?
Han skulle fråga Dylan om det när de sågs nästa gång.
Om vi ses någon mer gång... tänkte Eli.
Han vände sig om och såg bort mot fontänen.
Men Dylan var borta.
Eli suckade sorgset.
Skulle han någonsin få se henne igen?
*