12. Efterforskningar

*
Åtta dagar hade gått sedan Eli gjorde resan till Dylans förflutna.
Eli fick ont i magen när han tänkte på Dylans brutala död och han kände ett vitglödgat hat gentemot hennes mor som hade dödat henne.
Joey hade blivit argare och tänkte nästan bara på hämnd.
Eli kunde inte låta bli att undra vad som hänt med Joey och Millie, nu när han förstod att de också måste vara spökbarn. Men han ville inte fråga Joey och Millie om det, de var så små och känsliga. Och han ville inte fråga Dylan, han tyckte att hon behövde hämta sig efter att ha berättat sin fruktansvärda sanning.
Efter lunchen bestämde han sig för att gå till barnhemmets bibliotek. Där kanske han kunde finna information om hur Joey och Millie dött.

Utanför matsalen stoppades han av en kille och två tjejer.
Först stelnade Eli till och blev vaksam, men han slappnade av när han såg att det bara var Paul, Emma och Chrissie.
De var helt ofarliga.
Paul frågade om Eli ville följa med ut och spela basket, men Eli tackade nej och sade att han skulle till biblioteket.
”Vi ses senare.” sa Paul.

Emma och Chrissie följde med honom till biblioteket.
”Eli, kan inte du läsa några dikter eller nåt för oss?” bad Emma.
”Nej, jag ska kolla några saker.” sa Eli.
”Snääääälla…!” sa Chrissie och tog hans hand.
”Nej, jag måste göra det här nu. Det är viktigt.”

När han satt vid en av datorerna kom Chrissie och Emma fram till honom.
Chrissie ställde sig nära honom och blåste honom i nacken.
Chrissie och Emma fnissade.
”Snälla, jag försöker koncentrera mig.” sa Eli.
Han hade varken tid eller lust att umgås med retsamma, busiga tjejer just nu.
Tanken på vad han skulle kunna finna om Millies och Joeys död gjorde honom ängslig och spänd.
Han började söka efter artiklar i bibliotekets databas.
Men efter en halvtimme gav han upp. Det fanns inget av intresse att finna.
Han suckade.
Då kände han att Dylan stod bakom honom.
”Möt mig vid floden.” viskade hon.
”Varför viskar du?” viskade Eli.
”Jo, för om jag viskar så viskar du.” sa Dylan snusförnuftigt. ”Pratar du högt kan folk tro att du är lite… koko.”
Hon flinade och knackade sig i tinningen.
Eli kunde inte låta bli att le.
”Det tror de redan att jag är.”
Han reste sig och följde efter Dylan ner till floden.
*